okej, jag har i tre års tid under den rådande fotbollssäsongen blivit mer eller mindre hånad för min enorma bollrädsla. nu vet snart samtliga att pia ej för den delen, som jag länge har befarat, inte kommer bli någon vidare hockey-morsa heller.

har rent mentalt laddat i närmare en veckas tid för min debut som hockeymorsa till melwin. det brukar liksom ligga på makens lott, även om jag gärna tar en titt förbi rinken nu och då.

med träningsstart 16.30 med samling en halvtimme innan så kände jag att det fanns gott om tid. hade bett tommy lägga fram all utrustning. jag undrar bara...vet ni egentligen hur många skydd dom har? min sjuåring i full mundering får mig att känna mig som en liten plutt brevid honom. melwin som har stenkoll på alla prylar började byta om och jag kände att jag hade min hockey-morsa-debut som i en liten ask.

en kvart kvar till samling. det är stenlungt. men vart är halsskyddet? letar febrilt i fem minuter och ringer sen det samtal jag hoppades slippa:

"hej älskling? halsskyddet!!! var är halsskyddet???" 

när klockan passerat utsatt samlingstid lämnar jag det rosa huset och med gasen i botten hoppas jag på att det finns ett till låns på hallen.

glider in i omklädningsrummet, där pappor och söner är samlade. okej, skymtar en och kanske två mammor till och så pia då som försöker spela världsvan. halsskyddsproblemet är snart löst då tobbe lånar ut sin son hugos exemplar. biter ihop och inser att min största prövning närmar sig. uppdrag snöra skridskor. jag menar, hur svårt kan det va?

melwin verkar besvärad och säger högt och tydligt:

"mamma, du kan ju inte stå på alla fyra och snöra... pappa, han tar skrillan mellan sina knän, och så tjipp tjopp, så är det typ klart. så där kan du ju inte göra. mamma kom igen. skynda dig. knyt hårdare. remma runt vristen, öka mamma, suck..."

pappan tobbe på min vänstra sida sneglar lite medlidsamt på mitt tappra försök och erbjuder mig hjälp, pappan martin på min högra skrattar hjärtligt. börjar känna mig varm i min dunjacka, halsduk och mössa som jag är preparerad med för uterinken i 1,5 timme framåt. jag svettas och börjar bli röd i ansiktet. tackar tobbe för erbjudandet men säger att jag "måste ju lära mig nå´n gång".

jag drar och sliter i det första skosnöret men det känns inte som det gör någon som helst effekt. när jag precis börjar få grepp om situationen utbrister melwin:

"mamma!! du glömde väl inte klubban??"

svordom.

 beslutar mig, något lättad där i varma dunmunderingen, för att låta tobbe slutföra skridsko-snörningen i alla fall och själv bege mig hem efter klubban.

då ringer min mobil. maken har åkt från jobbet för att leta halsskyddet i rosa huset. har inte hittat det men påtalar med lätt ironi i rösten att jag minsann glömt klubban hemma. jag betackar mig för kommentarer och säger att jag är på väg för att hämta klubb-eländet då han säger att han snart är på plats med den.

ahhh, skönt! då slapp man den resan. parkerar bilen på nytt. och när jag är på väg in med klubban så ringer tobbe:

"hej pia, melwin säger att du glömt vattenflaskan...också..."

misslyckade hockey-morsan  köper en loka citron i dryckes-automaten.

 väl inne i omklädningsrummet så ska vi traska ut till rinken. då kommer något farande längs efter melwins dammasker någonstans från hockey-byxans inre regioner. det förlorade halsskyddet. karborrebanden har en förmåga att fästa på alla ställen där dom inte ska och nu är melwin komplett för träning.

när pappa stefan som även är en av tränarna på planen frågar mig hur läget är så får han en snabb resumé om min skruvade hockey-morsa-debut och råder mig att skriva en check-lista till nästa gång. tack steffe!

ja...om det nu blir nå´n nästa gång ja...får misslyckade hockey-morsor en andra chans?